En lång och konstig säsong har kommit till sin ända och till sist så står vi där på toppen av berget som seriesegrare! Jag är fantastiskt stolt över tjejerna och glad över att jag själv har fått vara med på ett litet hörn!
Som jag har nämnt i tidigare inlägg så har det varit ett tufft år för tränarteamet när det kommer till planering av matchandet gällande hur mycket de kan pressa spelarna. Såhär i efterhand kan vi trots allt se tillbaka och notera att vi lyckades bra om vi kollar överbelastningsskador i truppen. Den största och viktigaste åtgärden, enligt mig, som vi nog tog till var att vi tog ledigt tre veckor i april. Det var nog väldigt viktigt för spelarna både fysiskt och mentalt! För om vi nu kikar på slutet av säsongen så var alla spelare tillgängliga de tre avslutande matcherna, det ser jag som en enorm bedrift, om man inte räknar de spelare som var långtidsskadade och inte spelade en enda match.
Givetvis har vi i det medicinska teamet och tränarna en del i detta men störst cred ska ändå tjejerna ha! De har tagit hand om sina kroppar, berättat för oss i det medicinska teamet om de har haft några krämpor så vi har kunnat anpassa träning och speltid. Men mest imponerad är jag ändå över deras mentala förmågor, att de har lyckats bedriva högkvalitativa träningar hela säsongen, stöttat varandra till det bättre och klarat av pressen!
Nu utvärderar vi säsongen, tar tillvara och utvecklar allt som har varit bra till det bättre samtidigt som vi rättar till våra brister.
Ett underbart och välförtjänt guld!
