Doping


Doping, vet egentligen inte var jag ska börja kring ämnet. Det finns så många åsikter och aspekter kring det hela att det aldrig kommer att kunna sammanfattas fullt i ett inlägg som detta men jag ska göra ett försök och se det ur ett några perspektiv med mina egna tankar. Bör påpeka att fokus ligger på medicinsk doping i denna text och inte på exempelvis ekonomisk doping.

Individen

Till att börja med så har vi den individuella idrottaren som på något sätt fått i sig prestationshöjande medel, idrottaren som alltför ofta skyller ifrån sig, antingen på det nya kosttillskottet hen precis har börjat förbruka eller på sin läkare som sa att tabletten (eller läppsalvan...) hade grönt ljus.

I de allra flesta fall så skäms jag över idrottaren som kommer med bortförklaringar, för jag anser att idrottaren i stort sett alltid bär ansvaret för vad som kommer in i deras kroppar. De få gånger jag ev kan ställa mig på den aktivas sida är när de just har en läkare med sig som de ska kunna lita på då de ska veta vilka ämnen som är dopingklassade men trots det släpper fram tabletter och annan medicinering som sedan potentiellt förstör en hel karriär.

Men i grund och botten så är det enligt mig idrottaren som har det stora ansvaret.

Motståndare

När någon har åkt dit för doping så har denna aktiva person inte bara förstört för sig själv, hen har även förstört för sina motståndare. Låt oss ta ett OS- guld som exempel. Den olympiska vinnaren har precis åkt fast, två år efter spelen, för att hen hade dopade sig under mästerskapet. Visst, idrottaren har svikit sina sponsorer, fans och familj. Alla de som någonsin har stöttat idrottaren mot toppen. Men hur är det egentligen för personen som mottog en silvermedalj? Hen som aldrig fick stå på toppen och ta emot de välförtjänta applåderna. Personen som gett blod, svett och tårar på ett ärligt vis och sen blir slagen av någon som tagit en otillåten genväg. Och hur är det att vara den som kom på en fjärdeplats och inte änns fick stå på pallen? Hen som hade fått med alla sina vänner och hela sin familj för att stötta under detta livsevent. Så får de se sin vän missa en bronsmedalj med några hundradelar, en medalj som skulle kunnat vara landets första någonsin.

De ärliga brukar få sina rättmätiga valörer vid ett senare skede men till vilken nytta egentligen? Euforin är ju bortblåst, bilderna i tidningarna oförändrade precis som minnet och känslorna till händelsen har kallnat. Det enda som har förändrats är färgen på medaljen. En medalj som trots allt bara är en medalj. En medalj som hen nu har svårt att förknippa med händelsen.

Samhället

Ja, vad har samhället egentligen för del i detta? Jo, "vi" påverkar vikten av att vinna. Vi har byggt upp ett samhälle där man inte är någon speciell om man inte är framstående inom sitt yrke. Vi dyrkar dem framgångsrika, speciellt idrottare. Det är något vi i stort sett alltid har gjort och så kommer fortsätta att göra under en lång tid framöver. Dem mest framgångsrika idrottarna betraktas nästintill som gudar. Och vem drömmer inte om att vara gud någon gång i sitt liv?

Jag säger inte att vi ska sluta att hylla dem som lyckats inom sin idrott, för dem förtjänar att hyllas. Dem har allt som oftast ägnat större delen av sitt liv till att riskera både sina kroppar och sin mentala hälsa för underhållning. Idrottare är så mycket mer än en tävling eller match. De ger en paus i vardagen för sina åskådare, de ger dem möjligheten att vara en del av något större än sig själva, de ger dem känslor som allt för sällan annars får upplevas.

Så dit jag vill komma med detta är att vi ska fortsätta ge våra stjärnor den cred de förtjänar när de har gjort en vinnande prestation men att vi ska inte slänga dem under bussen när de gör det motsatta. Något som händer för ofta, speciellt i anonyma kommentar på sociala medier... För detta kan mycket väl ge uppskov till en negativ spiral och idrottaren kan snart komma till ett skede där hen inte vågar förlora längre.

Generellt så har elitidrottare ett väldigt starkt psyke men det betyder inte att de INTE påverkas av kommentarer de hör från läktaren eller sociala medier. Det finns säkerligen idrottare som kan stänga av allt ont men det finns lika säkert de som med stor sannolikhet påverkas mycket mer än andra. De som tidigare kanske har haft hårt krävande föräldrar, på något sett blivit utnyttjade eller till och med de som "bara" haft en karriär som gått spikrakt uppåt och inte stött på några hinder på vägen men nu för första gången snubblar till lite. Vad händer med dessa? Antingen så sker det kanske en motvillig förändring av arbetskarriär eller... så gör man allt för att vinna.

Nu gick jag kanske till bergskanten med detta och flög ifrån ämnet en bit men jag tycker det på riktigt är värt att tänka på hur vi behandlar "förlorare". Vilka krav vi i samhället ska ha på dessa atleter och vilka konsekvenser som är rättmätiga för en prestation vi inte tycker når upp till godkänt. Kan vi göra någon förändring här så kanske, kanske, kan vi förändra förbrukning av prestationshöjande medel till det bättre.

Bild från thecommentator.com


0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Follow

  • Instagram Social Ikon

©2018 by Ahlstedts. Proudly created with Wix.com