Varför Det Är Så Kul Att Arbeta Med Idrottare


Efter att min student var tagen så valde jag att ta några steg bakåt gällande min idrottssatsning. Att spela fotboll var inte längre lika roligt som det tidigare hade varit, så jag stod mellan två val liksom många andra hårt satsande ungdomar ställts inför. Kämpa mig igenom och hoppas på det bästa, för det kan ju vända, eller trappa ned. Jag valde som sagt det senare.

Efter att ha lämnat Gefle IF:s verksamhet stod jag nu inför nästa steg. Vad ska nu hända med mitt liv? Jag tvekade många gånger hit och dit och var länge på väg mot en PT- utbildning i Australien. Men efter många om och men så blev det massage i Stockholm på Axelsons Gymnastiska Institut. För det enda jag var säker på var att jag ville vara i hälsobranschen och jag har inte ångrat mig än.

Redan från första dagen på utbildningen så visste jag att jag ville testa att arbeta med idrottare för att få den där vinnarkänslan igen. Och jag fick inte vänta alltför länge innan jag åter var tillbaka där jag tidigare avslutade min satsning.

Så direkt efter utbildningen tog jag kontakt med Gefle IF och drygt en vecka senare var jag åter en i gänget. Tanken var att börja med ungdomslagen då min erfarenhet var minimal men så fick jag helt plötsligt chansen att hjälpa till i A- laget från start med fysion Daniel Almqvist och fystränaren Johan Holmström. Och tiden med dem var ovärderlig. Kunskaperna jag fick med mig därifrån använder jag mig av än idag och jag fick då även en ny respekt för elitidrottare. Nog för att jag NÄSTAN var på gränsen själv så var jag trots allt aldrig riktigt där. De flesta spelarna spelar i stort sett alltid med några krämpor och smärta. De offrar sina kroppar för underhållning och förtjänar enligt mig de löner de får (trots att det på vissa håll har blivit lite väl...).

Ett av de roligaste minnena därifrån var nog när jag för första gången hjälpte en spelare med benhinnorna. Jag har nog aldrig känt att jag haft den makt som jag hade då. Han vred sig i krämpor när jag drog tummen på underbenet. Trots all smärta så var han fruktansvärt tacksam efteråt och fortsatte att komma dag efter dag till mig... Bör påpeka att tekniken jag använde då sällan används nuförtiden samt att min sadistiska sida har minskat... en aning.

Efter tiden i Gefle så har jag fortsatt att hjälpa idrottare på olika håll och dem är alltid lika tacksamma. För dem är det sällan avslappning som är anledningen till besöket. Snarare är det för att få en snabbare återhämtning så deras tid vid sidan av plan minskar. För elitidrottare så är kropparna deras liv. De behöver dem för att kunna göra det dem älskar och utföra arbetet de har. För medans vi "vanliga" icke elitidrottare fortfarande kan jobba i de flesta fall med ex en muskelbristning i låret så kan inte en sprinter eller fotbollsspelare göra det. Och det påverkar deras lön. Om de har otur kan det till och med påverka deras kontrakt. Av denna anledning så tycker jag att arbetet med idrottare är fantastiskt oavsett nivå. För jag kan (enligt mig...) ibland hjälpa idrottare att bibehålla sina drömmar och mål. Samt av anledning att jag får arbeta med personer som uppnått saker jag själv ville nå som ung.

När jag tänker efter så kanske detta är terapi för mig? Ett sätt att själv bearbeta krossade drömmar...


0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Follow

  • Instagram Social Ikon

©2018 by Ahlstedts. Proudly created with Wix.com